Lördagen var en stressig dag fram till runt 15-snåret, med fotbollsskola och skjutsande till jobb och lekkamrater etc etc. Men vid ca 15.30 gled jag ensam ut från Önnered för att ladda mina batterier. Tiden medgav ingen längre tur men att glida mellan de närmsta öarna och träna olika styrtag och allmän manövrering är inte fy skam det heller.





Sedan svängde jag in till bryggan igen och anslöt en stund med Escapemaffian som hade personalpaddling för att prova nya kajaker. Och min dotter som numera ingår i personalstyrkan genom sitt sommarjobb var också med.
Hon körde tämligen omgående sina två första rollar i saltvatten utomhus.








Och det är inte var dag man ser gravida kvinnor i 9:e månaden byta kajak med en kompis mitt ute på vattnet. Men det var vad Sara ägnade sig åt trots att det bara är lite drygt en vecka kvar…


Här byter Sara och Mattias kajaker…


…och här byter hon med Kalle.

Ja, efter någon timma här så paddlar jag in för att tända grillen i trädgården och Escaparna gjorde något liknande fast ute på en holme där de övernattade. Men det är en annan historia, som jag inte kan redovisa.

En liten annons på Escapes forum fick mig att göra en snabb affär i helgen. Jakub sålde ett Hiko Vanguard standard neoprenkapell som var i fel storlek för honom, för det facila priset av fyrahundra pengar.



Jag har ju hittills nöjt mig med det begagnade Palm cordurakapell som har tjänstgjort i uthyrningen och som fick pensioneras därifrån när jag köpte min kajak (som ju också har misshandlats i uthyrningen en säsong).

Cordurakapell är ju bekvämt luftiga på sommaren, och man behöver aldrig vara rädd att fastna vid en eventuell kapsejsning. Men de släpper samtidigt in mer eller mindre hela havet om man skulle låta det få för mycket närkontakt med det blöta elementet. Så därför har jag funderat och planerat kring neoprenkapell och tänkte köpa mig ett sådant. Lutade åt det nya Phoenix-kapellet, men det kostar nytt mer än dubbelt så mycket som Jakubs begagnade. Och det var inte använt så många gånger - det ser så gott som helt nytt ut och efter en snabb kontroll att det även gick att få om min midja samt passade sittbrunnsöppningen så var det inte något mer att fundera över.

Jag har ju en bit kvar innan utrustningsmängden når upp till Eriks nivåer, men man får ju börja någonstans! Nu har jag i alla fall ett likadant (?) kapell som Erik

I fredags kom dottern hem med sitt senaste slöjdalster. En västergrönländsk pagaj - alltså en eskimåpaddel. Den vägde in på 1200 gram och fick stå och vänta ända till söndag middag innan den fick smaka saltvatten. Men trots gråväder och ganska mycket vind så tog vi en liten tur runt de närmsta öarna utanför Önnered.
Första halvan av tiden fick naturligtvis byggaren själv testa sitt alster och efter kaffepaus bytte vi paddel så även jag fick känna på den. Den fungerade fint såtillvida att jag kom dit jag ville utan några större besvär - men man inser att det skall till en helt annan teknik än den som man har lärt sig. Så det blev en del skvättande och plaskande med paddeln ibland - inte den där smygande ljudlösa gången som "de som kan" brukar uppvisa när man möter dem ute i skärgården. Men det är nog snarast en teknikfråga.
Helst skulle väl nästa slöjdprojekt bli en kajak, men det går nog lite utanför vad man kan få önska sig att göra i grundskolan. Men jag tror att i sinom tid kommer hon nog på ett eller annat sätt att paddla runt i något Black Pearl-liknande. Kanske det får bli några andra kajaktyper innan dess, men målet för henne är absolut en liten tight självrollande sak som man mer eller mindre får klä på sig istället för att sätta sig i…